DEN SVENSKE KROGGÄSTEN
Till Hotell- och Restaurangutredningen, Stockholm.
Dyra utredning!
Sedan undertecknad via massmedia erfarit, att ni hos regeringen begärt ett anslag på en (1) miljon kronor att användas för en utredning i syfte att få fram hur den genomsnittlige, svenske kroggästen ser ut, vill jag härmed meddela följande.
Jag håller på att utveckla mitt skriftställeri i avsikt att framledes ge ut en bok. Nu har jag efter månaders slit med penna och papper kommit därhän, att jag gärna vill ställa min penna till förfogande för ett offentligt uppdrag och detta enbart för snöd vinnings skull. Därför har jag på eget bevåg och kostnad, genomfört en utredning som – är jag övertygad om – till alla delar motsvarar era, naturligtvis högt ställda, förväntningar. Nedan presenteras utredningen (dock utan OH-bilder) och ni erbjuds nu att ta del av denna för halva det anslag ni begärt hos regeringen. Alltså en fair deal på fifty-fiftybasis. Vad ni gör med er halva av miljonen är upp till er – själv kommer jag att resa upp min del. Utredningen är hållen i en lättsam, personlig stil, men kan – om så önskas – kanslisvenskifieras.
ARBETSMETOD
Iklädd slips och snygga gångkläder (vilka jag kommer att dra av i min deklaration) valde jag ut en välrenommerad och dito frekventerad krog och beställde in en ”medium/well done” Tournedo och en flaska Bourgogne Vieux. Mellan tuggorna tog jag en blick över mitt blivande arbetsfält vilket nu snabbt fylldes av studieobjekt. Då jag är och alltid har varit intresserad av att studera människor och deras beteende, tyckte jag att mitt självpåtagna uppdrag var idealiskt, miljön perfekt. Undersökande journalistik kan i bästa fall bli uppmärksammad, få genomslag – kanske skulle jag en dag få sitta i någon av TV: s morgonsoffor och utbreda mig över svenskt krogliv. Bli anlitad förståsigpåare inom gebitet, bli känd och skaffa uppseendeväckande solglasögon för att inte bli igenkänd. Känslan av att ha en sådan hobby som att skriva, att (i bästa fall) få delge andra sina tankar och som nu kanske också slå mynt av den, uppfyllde mig med tillfredsställelse och jag försjönk i behagliga framtidstankar. Såg för mitt inre Konserthusets stora sal, ett podium med en vacker matta med anknytning till Alfred Nobel, frackklädda herrar och…
Återfördes till verkligheten av en servitör som undrade om det önskades kaffe efter maten. Det gjorde det. Efter kaffet och avecen insåg jag att jag var i tjänst och jag tog fram mitt anteckningsblock för att börja jobba. Valde ut ett lämpligt offer – en till synes glad och uppsluppen herre – som med glaset i hand underhöll sina bordsgäster med roliga historier åt vilka några skrattade. Jag klev fram till honom, kastade en blick på rubriken i mitt anteckningsblock – ”Hur ser den svenske kroggästen egentligen ut”? – och ställde därefter den i mitt tycke helt relevanta frågan till honom:
– Hur ser min herre egentligen ut?
Nåväl, en intervjuare får vara beredd på både det ena och det andra. I det här fallet bestod det ena i att mitt studieobjekt ilsket blängde på mig, satte ner sitt glas, reste sig upp och började ryta. Det andra bestod i att han, samtidigt som han verbalt anföll mig, ävenledes riktade knuffar mot min person. Ganska omilda sådana, måste jag tillstå, knuffar som dessutom hindrade mig att anteckna vad karlen röt. Sålunda stadd i affekterat tillstånd fortsatte mitt objekt att uppföra sig så att jag bedömde vidare försök till intervju som meningslöst. Under begränsade hedersbetygelser drog jag därför mig tillbaka till mitt bord, där jag beställde in mera, starkt kaffe. Stämningen i lokalen blev något lugnare, man kunde åter höra trions försök att spela ”Spanish eyes” i rätt tempo.
Medan jag rättade till min klädsel och drack mitt kaffe summerade jag mina intryck från intervjuförsöket (se nedan). Jag insåg vidare att det dominerande inslaget av manliga gäster ingalunda fick avhålla mig från att även intervjua representanter för spinnsidan. Några damer som länge försökt påkalla någon av de förbiilande servitörernas uppmärksamhet, blev mitt nästa studieobjekt. Med blocket i högsta hugg, steg jag målmedvetet fram mot deras bord. Med tillfredsställelse noterade jag att damerna – när de fick syn på mig – närmast vinkade åt mig att komma fram. Denna min glädje över att det tydligen trots allt fanns människor med förståelse för en idogt arbetande intervjuare, dämpades i någon mån när damerna ville att jag skulle ta upp deras beställning på ”fyra sjötunga Valewska”. Det blev heller inte bättre när jag ignorerade beställningen och istället ställde fråga nummer två i mitt formulär:
– Vad har damerna för yrke?
Efter denna korta men dock intervju, drog jag mig skyndsamt tillbaka och förbannade den som kommit på det dumma och föga adekvata uttrycket ”Det svaga könet”.
Uppmärksamheten mot min person började nu bli besvärande för mig. Som enmansföretagare är jag inte blott min egen arbetsgivare utan även mitt huvudskyddsombud. I denna senare roll bedömde jag att fortsatt arbete på arbetsplatsen innebar en uppenbar fara för liv och lem och tog därför beslutet att stoppa allt vidare arbete. Beslutet var enhälligt. Gjorde några avslutande anteckningar, betalade notan och lämnade lokalen. Kände i detta läge stark samhörighet med de personer som kan glädja ett sällskap genom sin blotta frånvaro.
SAMMANFATTNING: Den svenske, genomsnittlige kroggästen har kolerisk läggning och blir vid tilltal bråkig och oförskämd. Visar påtaglig motvilja mot intervjuare och har i allmänhet högröd ansiktsfärg. Vad den manlige varianten beträffar är denna oftast till synes ogift enär vigselring saknas. Uppträder i flock och vill gärna dansa (kan inte alltid). Yrke: Mannen troligen boxare, kvinnan okänt. Beträffande kroggästens inkomster kan jag, efter att ha tagit del av min egen krognota, dra slutsatsen att denne/denna har betydande sådana, alternativt en anställning med ett högt representationskonto.
Alltså, Bästa Restaurangutredning – ”Vad göras skall är redan gjort…” Det är serverat, var så goda!
Med utmärkt högaktning
Lennart Björk
Bifogas: Krognota och taxikvitton.
PS. Glöm inte den halva miljonen
