You think you're one of millions but you're one in a million to me

Nu e jag tillbaka visserligen inte  med det nya tangentbordet men jag skriver..

Blir snart sängen här men tänkte berätta lite snabbt om dagen
eller ja kvällen på jobbet kanske jag skulle säga ?
Eftersom jag än inte kan bestämma mig om den där soffan.
M vill ha den, jag vill ha den, pengarna e jag lite tveksam till samtidigt som det är en bra investering.
MEN nu kommer det so gör att jag funderar 200gånger extra, det vill säga oändligt mycket mer än alla andra
människor i den här världen.
ja, vi kan få in den, NEJ jag vet inte hur folk ska gå runt i vardagsrummet.
NEJ jag vet inte om vi hittar en annan lägenhet snabbt.
Och NEJ jag vet inte om nästa lägenhet kommer ha plats till den:
SÅ, vad återstår då? att den e snygg, att den är relativt mjuk, att den är hur ska jag säga, ny, och allt sånt där…
GUD mitt huve håller på att gå i tusen bitar pga en soffa….
Okej av det mesta i livet, men just nu pga en soffa…
Som för övrigt var förvånade billig för att komma från den butiken..,,,

Så jag och m gick tillsammans till jobbet idag, då vi började samtidigt.
Väll på jobbet, så kom där en bokning och lite annat folk o nästa bokning och lite mer folk.
rätt lagom måste jag säga.
Om jag inte hade varit så förvirrad och jag vet inte vad som hände.
Jag hörde att personen i fråga prata med mig, och att det va tyska.
Men jag förstod inte ett ända ord.
Det gick inte, jag fatta nada och såg väll extremt förvirrad ut och börja prata engelska med dem:
Hur det nu händer? att man glömmer ett väldigt väldigt bekant språk bara så där?!?!
hänt er någon gång?

Nåja, tiden gick fort och det gick smidigt på jobbet. Må jag säga.
Sen så precis innan allt var klar säger M att han hade tänkt att vi skulle köra upp till mc donke efter jobbet.
och jag sa att det låter som en bra ide,
Och då ser jag hans stora ögon bli jätte ledsen och frågande, och han börjar prata att han
hade suttit och planerat de här så fint att vi skulle åka iväg och ha lite mat och bara ta det lugnt lite efter jobbet.
Ja han hade jo inte hört att jag sa en bra ide, utan nej.
Så där stod jag med stora blinkade ögon och tänkte, ”hur blev det här fel?”
Men det är jo rätt så förvånade vad han kan se ledsen och deprimerad ut.

Så vi åkte ditt efter jobbet, satt faktiskt där och åt för en gång skull, tror inte vi har gjort det någon gång.

Och det blev en trevlig avslutning på vår 5månaders dag. <3

Nu ”sitter” jag i min lilla soffa som jag känner så väll och inte vill/vågar göra mig av med.
Jag vet om att saker inte har något värde igenkligen, men jag har lite svårare o släppa saker och ting som har ägts av folk jag känt. tex soffan e jo från farmor och det gör det hela enormt mycket jobbigare att säga.
Nä men den kan vi ge bort eller kasta.
Okej det hade väll varit svårt annars också, men jag fäster mig vid saker jag får, titta på bara på min dator.
Den vill jag inte bytta ut pga pappa och mamma gav mig den pga jag faktiskt lyckades göra bra i från mig på par prov i ett ämne jag va döööö kas på.
Så den har jag jo bara haft i 4 år??? eller? någon som vill rätta mig här?
mamma? kanske?

nä nu ska jag gå o lägga mig och se om jag får någon uppenbarelse i en dröm eller två?