varför?
varför när man sitter och funderar på saker Så har man en dialog med sig själv..
Fast man indbildar sig att det är den andra personen som svarar eller Ja är med i dialogen…
Utan att den kan vara det.. hur fan tänker man då? hur ska sakerna man tänker och försöker planera då gå som man hade tänkt sig det?
Jag kom ju på detta i natt när jag tog mod till mig (ja jag e feg när det gäller verbala saker)
Och tänkte Nu, nu ska jag fan ta mig göra detta…
Och sen kan jag säga till er att allt de där jag hade ”tänk” va som borplåst vid första frågan jag fick av den andra personen…
Allt var borta, inget svar på frågan, tur som fan att de va mörkt!
Annars hade jag väll lyst upp hela rummet.. med mina tomat röda kinder, och panik slagna blick…
Okej lite överdrivet men ändå…
Sen när jag inte hittade den där röda tråden igen, så sket det sig rätt bra… eller?? va tror ni?
Nåja, sen idag gjorde då den andra ett nytt försök, och då ville jag bara kryppa under jorden… FÖR jag hade inte hittat tråden än… och skulle väll inte gör det inom de närmaste 30 sekunderna…
Men nu sitter jag här ca 14½ timme efter samtalet började och har fortfarade inte kommit fram till något bra svar..
Så nu kommer min fråga… Var tog den där perfekta dialog iden vägen? som jag hade?
Planerat så fint?
O varför gör man det?? bör man inte veta att man inte kan förutse allt som kommer sägas?
utan om det är ens Man sedan 28år, eller bästa vän sedan dagis, att man har större chans att ha rätt? än
med någon annan i den här världen??
Så nu är frågan ska man sluta o o tänka igenom bra sätt att säga saker eller fortsätta med risk att ha jäättte fel?
